Stort test: Wii är ren spelglädje!

Nintendo tänker återta tv-spelstronen – och ta mig sjutton om de inte kommer att lyckas. För tio år sedan konkurrerade Sony ut Sega, som helt lade av med konsoltillverkningen, och krympte Nintendos världsherravälde till ynka 20 procent av tv-spelsmarknaden. Men Nintendo ger inte upp – med Wii gör man en både smart och taktisk comeback.

 

I stället för att fylla maskinen med superavancerad, och dyr, teknik som Microsoft och Sony gjort med Xbox 360 respektive Playstation 3 har de valt att gå en helt annan väg. Finessen med Wii är inte superdetaljerad och högupplöst grafik, utan kontrollen. Genom att skapa en spelkontroll som är tvådelad, trådlös och som basenheten håller reda på i tid och rum genom en liten sensor, styr du spelen på ett helt annat sätt än vad du tidigare gjort i spel.

 

Nintendo Wii är en smal historia, inte mycket större än en intern dvd-spelare som sitter i datorn. Några luckor döljer uttag för Gamecube-kontrollen, om du vill spela äldre spel. En 25 centimeter lång stav, ungefär 1,5 centimeter bred och 1 centimeter hög, ska placeras ovanpå eller under tv:n.

 

Handkontrollerna består av två delar: Wii Remote, som mest ser ut som en fjärrkontroll till tv:n, plus ett litet handtag som kallas Nunchuk. En del spel kräver bara Wii Remote, andra, som boxning, kräver bägge två. En liten högtalare sitter i varje kontroll; spelar du baseball och träffar bollen hör du det i kontrollen. Roligast av allt är att du svingar kontrollen precis som ett basebollträ. Det är hur roligt som helst och det tar kort tid att lära sig.

 

På kontoret bröt det ut en vild boxningsmatch som fick alla att svettas floder. Genom att luta åt sidorna lutar sig boxaren för att undvika slag, vilket gör att du står och försöker finta genom att gå med kroppen åt ett håll samtidigt som du delar ut en vild rallarsving. Det är också högst tillfredsställande att stå och jabba motståndaren i ansiktet för att sedan placera en tung höger mot kroppen.

 

Faktum är kvaliteten på grafiken, som inte är särskilt bra, inte har någon betydelse. Du tänker inte på det när du står på tennisbanan, bowlinghallen eller vad det nu kan vara och viftar vilt med armarna. Det spelar ingen som helst roll! Inte så att grafiken är rutten rakt över, spel som kommande Zelda och Red Steel visar att det finns tillräckligt med kraft under huven för att kunna skyffla omkring ett stort antal polygoner. Grejen är att grafiken inte är högupplöst – men 480p får du ur den.

 

I kommande spel använder du kontrollen som pistol, cykelpump, svärd och mycket annat. Borta är tiden när spelutvecklarna bara kunde konvertera spelen till olika plattformar. Wii:s unika handkontroll kommer att tvinga dem att både tänka om och att utveckla spel exklusivt för den.

 

Okej, Wii kan inte på något vis mäta sig hårdvarumässigt med Xbox 360 och kommande Playstation 3. Men det innebär också lägre pris på maskinen, billigare spel samt att det inte behövs feta fläktar för att kyla den. Som jämförelse väsnas Xbox 360 som en hårtork när den är i gång (jag använder inte min längre då den låter för mycket).

 

Det är inte heller bara Xbox som har en online-tjänst. Nintendo släpper flera Nes-, Snes-, Turbografix- och Sega Mega Drive-titlar som du kan ladda ned, spara och sedan spela mot en kostnad (hur stor är okänt i skrivande stund).
Allt som allt är det här en konsol där du har huvudrollen. Det är barnsligt roligt att spela och framför allt mycket trevligare än ett ”vanligt tv-spel”.

 

Visst finns det små skavanker att klaga på, som att kontrollen inte alltid hänger med i dina rörelser. Men det finns inget tv-spel som lyckats utnyttja hela sin kraft från första början. Xbox 360 har haft ett år på sig – och som gammal Xbox-fanatiker får jag säga att jag inte är imponerad. Nintendo Wii har jag spelat i 48 timmar. Och jag är fullständigt såld!